Ivriga hjärtan

"Hur stor chans är det att jag träffar dig igen?" En ung man på tåget som njutit utav en hel del alkohol nere i kusten kollade på mig med ett snett leende och lite ofokuserade ögon. Han tycktes göra ett sista försök att ändra faktumet att han åkte hem utan sällskap på sista tåget. När han sedan skulle gå av sträckte han fram handen och tackade för resan. I reflex mötte jag hans avsked och skakade hans hand. Men sedan blev jag stående med en liten ihopvikt papperslapp i handen. På den avrivna biljetten stod det ett namn och ett nummer. Utan att veta varför så istället för att direkt kasta den i papperskorgen så lade jag lappen i fickan och fortsatte arbetspasset.

När jag vaknade upp denna morgon, så vaknade jag upp i soffan med samma klump i magen som jag hade känt av i flera dagar. Den där klumpen utav ensamhet. 

De flesta av vännerna har vaknat upp tillsammans med sin käresta i flera år, en del gifta och en del med ett gemensam litet äventyr på väg. De är två. Jag är en. Ensam?

Men så kom jag ihåg den där handsträckningen, gick upp ur soffan och grävde fram den lilla papperslappen med numret ur fickan. Med mobilen i ena handen och numret i andra övervägde jag i några sekunder om jag skulle skicka iväg ett hej.

Men var jag verkligen ensam? Hur kan man vara ensam med underbara vänner och fantastisk familj runt omkring sig? Hängde allt verkligen på en passionerad kärlek? Kände jag mig så ensam så att jag inte såg skillnad på att bli sedd och att vara ett kvart-i-tre-ragg? 

Med den tanken fnyste jag lite åt mig själv, skrynklade ihop lappen och tog mitt täcke från soffan under armen och lade mig diagonalt i min stora säng. Jag kanske är själv, men inte ensam. 

Och då tänkte jag på vad jag ofta fick höra när jag var liten: 

Allt har sin tid. 

Är ett förlåt alltid nog?

Vi har alla fel någon gång ibland. Vi GÖR också en hel del fel emellanåt. Sårar folk i vår närhet. Och oftast vet vi nog exakt när och hur vi gör dessa fel, men är det lika lätt att erkänna dem?
När man gör fel säger man förlåt - det har vi lärt oss redan när vi var små. Men räcker det alltid? Tar vi åt oss av det vi har gjort och bättrar oss på en femöring? Hoppas vi på att vi ska bättra oss automatiskt när det där ordet förlåt tar ton? Eller hittar vi ett sätt att göra oss själv oskyldiga?

 Jag gör många fel. Och på det senaste så har jag gjort samma fel - allt för många gånger. Och mot mina vänner. Fastän det är dom jag tycker om allra mest här i världen. Det är samma fel, och samma kritik som jag sedan får och förtjänar.
Kanske handlar det inte om att erkänna sina fel och problem, kanske handlar det mer om att våga ta det steget längre, ta tag i problemet och ge sig ut på en väg som man kanske redan vet kommer att vara lite svår.
På många bilar så lyser det en lampa när något är sönder eller när bilen behöver åka in på service. Det gäller nog för oss att vara vår egen lampa. Att märka när vi behöver lite service och ta en närmre titt på oss själva och hur vi fungerar.

Frågan: Märker du din lampa? Och låter du den lysa tills det brakar, eller öppnar du huven och tar dig en titt? 

Gamla papper och nya tårar

1 år, 2 månader och säkert rätt många dagar - är det sedan jag blev singel -〔solo; ensam; enstaka;〕
Tämligen deprimerande synonymer, är det inte?
Resan började från att befinna sig i en mörk tunnel som tycktes vara utan ände, till ett stadie där man återfann sig i en acceptens, till det klichéartade uttrycket; ensam är stark. Och där tog den resan slut och en ny resa inleddes. Tomt blad, nya utmaningar, nya möten - det gamla är överspelat och nu ser vi framåt. Livet är så spännande! Så tänkte jag. Tills igår kväll. På fem dagar så har inte bara en, utan tre personer - som jag förvisso inte träffat på länge, frågat mig om jag fortfarande är tillsammans med denne unge man. Och varje gång jag tog orden i min mun att; nej nej, det är över ett år sedan, så fick mitt hjärta sig, ett nu väldigt obekant, litet sting. Nu var det verkligen historia.

På kvällen så satt jag och bet mig i läppen, försökte lyssna på mitt förnuft som angeläget försökte få mig att begripa, att det jag strax skulle göra - skulle få mig väldigt ledsen.
Bilderna gav inte bara ett sting, utan ett stumt hugg i bröstet. Våra ögon lyste utav en längtan och en oföränderlig glädje. Vi två mot världen. Kär på riktigt - det var precis vad jag var.

Då grät jag. 1 år, 2 månader och rätt många dagar senare.
Men sen tog jag bort alla de små spår som jag faktiskt hade lämnat kvar.
Hur vet man att man har gått vidare? Hur vet man att man vågar älska igen?

Frågan: Hjälper det att börja på nytt blad, eller måste man börja på ett helt nytt block?

Den egna striden

När är det läge att ge upp? Om man slösar tid på något och någon som faktiskt inte är värt/d att slösa sin tid på, när ger man då upp? Och hur tvingar man sig till att skita i sina känslor och låta förnuftet styra?
 Egentligen har vi nog alltid svaret rakt framför oss, ändå väljer vi att skymma ögonen och låta hjärtat leda oss blint. Eller är det kanske bara en envishet om att försöka få vad som är svårt att nå?

Jag vet åtminstone att det vore på sin plats att ge plats åt någon annan. Någon som faktiskt vill ha mig också. Logiskt. Egentligen.

Frågan: Hur vinner man kriget med sitt egna hjärta? 

Korten på bordet

Spela svårfångad, ge utrymme, ta första steget, visa vad du vill, men var för guds skull inte för på. Jag vet inte hur många gånger jag gett många utav dessa motsägande råd till mina vänner utav båda könen. Spelet. Ska man verkligen behöva hålla på att låtsas? Hålla tillbaka, och inte riktigt återspegla vad man känner? 

 Jag har visserligen alltid funnit spelet lite spännande. En utmaning som ska tas an, och en spänning i vad som kan ske. Men jag har också gråtit och svurit när det inte riktigt leder dit man vill, precis som många andra i min närhet har gjort. Hur ofta går det som man vill?  

 En vän till mig ,som nu varit tillsammans med sin pojkvän i lite mer än sex månader, sa att det var så skönt att de inte behövde något spel, allting bara flöt på. Precis som det ska göra. Och hennes ord gjorde mig varm. Det lät tryggt och stabilt. 

Lurar vi oss själva? Tror vi att vi kan omvandla hjärtan och få personen i fråga att plötsligt bli säker på att vi är den enda och den rätta? 

Frågan: Slösar vi bara en massa tid på fel person om kärleken måste lockas fram? 

Förtrollning eller förbannelse

Singel. Härligt eller hemskt?
Hur kan man längta efter att ha någon så mycket, men samtidigt ändå inte riktigt försona sig med tanken att bara vara med en enda person? Att stänga dörren och stänga valmöjligheterna.
Eller är det bara så att vissa passar bättre i förhållanden än andra, att vissa passar bättre som strövare som lever på luften av flört och förälskelse?
 Mitt ex sa till mig: "Emilie, du måste sluta hålla på så här - annars kommer du aldrig att kunna ha ett fungerande förhållande." Hade han rätt? Eller är det dem orden som borrat sig så djupt in så att de blivit sanning för mig själv?

Frågan: Finns det någon där ute för oss alla? 

Första steget

Syns man så finns man, är det så? Titeln på bloggen lär ju iallafall både dömas och ge nyfikna nosar innan sidan ens hunnit ladda klart. Naken&Vaken. Det är precis hur jag känner mig just nu, trots min tjocka hood-tröja och pyamasbyxor. (Japp, och där var den titeln fysiskt död och faktiskt väldigt mindre spännande.) Naken för att det kanske inte riiiiiktigt är okej att vara blottad, öppen, ärlig och lite knäpp. Inte helt perfekt. Fast, det vet ju alla redan - att ingen är perfekt?! Men ska det inte gärna se ganska perfekt ut? Gärna på internet och för världen att bevittna också för den delen? Och ser det inte riktigt så perfekt ut, är det inte vad vi eftersträvar och vill ha? Allt? Uppgivenhet, trötthet och olycka tar man väl mellan fyra väggar, eller allra helst för sig själv. Annars söker man uppmärksamhet, klagar eller mest är lite pinsam och påträngande. Eller?
 Jag har brytt mig alldeles för mycket och alldeles för länge om vad andra tycker och tänker. Borde man hålla vissa saker för sig själv? Absolut. Men vare sig om jag skriver om en fantastisk kille som fick äran att sova i min säng igår kväll eller om jag åt en simpel skinksmörgås, så tvingade jag ju faktiskt ingen att läsa. Och då måste det väl egentligen vara ganska okej? Att tala lite om vad man vill?

Och min utmaning för kvällen. Det gör inget att vara lite knäpp. Våga! Alla kan inte gilla dig och allt du gör.
Frågan: Är vi fega, eller bara väldigt tävlingsinriktade?