Första steget

Syns man så finns man, är det så? Titeln på bloggen lär ju iallafall både dömas och ge nyfikna nosar innan sidan ens hunnit ladda klart. Naken&Vaken. Det är precis hur jag känner mig just nu, trots min tjocka hood-tröja och pyamasbyxor. (Japp, och där var den titeln fysiskt död och faktiskt väldigt mindre spännande.) Naken för att det kanske inte riiiiiktigt är okej att vara blottad, öppen, ärlig och lite knäpp. Inte helt perfekt. Fast, det vet ju alla redan - att ingen är perfekt?! Men ska det inte gärna se ganska perfekt ut? Gärna på internet och för världen att bevittna också för den delen? Och ser det inte riktigt så perfekt ut, är det inte vad vi eftersträvar och vill ha? Allt? Uppgivenhet, trötthet och olycka tar man väl mellan fyra väggar, eller allra helst för sig själv. Annars söker man uppmärksamhet, klagar eller mest är lite pinsam och påträngande. Eller?
 Jag har brytt mig alldeles för mycket och alldeles för länge om vad andra tycker och tänker. Borde man hålla vissa saker för sig själv? Absolut. Men vare sig om jag skriver om en fantastisk kille som fick äran att sova i min säng igår kväll eller om jag åt en simpel skinksmörgås, så tvingade jag ju faktiskt ingen att läsa. Och då måste det väl egentligen vara ganska okej? Att tala lite om vad man vill?

Och min utmaning för kvällen. Det gör inget att vara lite knäpp. Våga! Alla kan inte gilla dig och allt du gör.
Frågan: Är vi fega, eller bara väldigt tävlingsinriktade?