Gatans domstol

Ett nöjt leende spred sig över hans ansikte där han, rak i ryggen, stod framför hotellspegeln och knäppte den starkt blå skjortan, knapp för knapp. Det var hållningen av en man som kände sig säker i sig själv och på sitt utseende. En man som kände att; det här kommer att bli en grym kväll.

 Jag granskade honom med en lätt orolig blick. Tänkte han gå så? Jag sneglade på skjortan som jag hittat bortglömd i min lägenhet, och som jag hade tagit med i ett hoppfullt försök om att ge en liten, liten hint om att det fanns fler alternativ. Den låg sorgset slängd på högen i resväskan, och såg inte ut att få byta position inom den närmaste tiden. 

När vi tidigare under dagen hade utforskat den svenska huvudstaden, så försökte jag på ett lättsamt sätt lägga in idén om att gå till frisören och sedan kanske ta en liten sväng i affärerna. Den korta pottfrisyren hade jag i flera dagar övervägt att klippa bort medan natten rådde. Idén stannade som idé.

Stockholms nattliv är föga känt för strikta gästlistor och långa köer. Ja - iallafall om man som med min dåliga timing, väljer att besöka stadens nordöstra sida; Stureplan.
Efter förvarningar om kön som komma skulle, så ställde vi oss tålmodigt tillrätta framför en utav stadens mest prestigefyllda klubbar. Gästlistan regerade och en efter en trillade dom in i den pulserande byggnaden. När jag efter en viss väntan fick visa upp legitimation och nämna hur många vi var i sällskapet, så stod vi strax på varsin sida av repet. "Du är för full." Vakten slösade inte med orden till min amerikanska vän, som stod som ett förvirrat frågetecken. Jag garanterade dom om att så inte var fallet, faktumet var att han knappt hade druckit någonting alls, men vaktens rygg var redan vänd och fokusen på annat håll. "Du kommer in, inte han, punkt slut."
Jag tog tag i min väns arm och vände på klacken. Sådant tänkte vi inte ödsla energi på. När vi vänligt blivit tipsade om en annan klubb i närheten så möttes vi åter igen utav samma behandling. Denna gång lyckades jag däremot övertala vakten, som lite bittert lossade på repet och släppte in oss båda två.

Efter någon timme med lite nätverkande och mingel från min sida, så var det istället för en stolt och rakryggad - en krokryggig, förödmjukad ung man jag hade vid min sida på nattens kullerstensgator.
 Tårarna rann och när han förklarade att han aldrig blivit nekad något på grund utav sitt utseende så sved det i mig. Är vi verkligen så ytliga här i Sverige? Räcker det att ha en ful frisyr, eller kanske en alldeles för blå skjorta, för att bli nekad och förödmjukad? Du duger inte här. Punkt?
 Det sved i mig desto mer när jag tänkte på skjortan jag tagit med och som låg på hotellrummet, och att jag faktiskt, bevare mig väl, skämts lite grann - för en ful frisyr. Jag tänkte som dom.
 Du duger inte som du är.

Så, frågan: Borde vi kanske verkligen fokusera på att förändra oss själva istället om vi tycker oss ha rätten att döma någon annan?

Hjärnkontorets meritförteckning

Börjar man bli gammal när man börjar tycka att tiden går så otroligt fort?
Jag minns när jag var liten och gick och lade mig på julaftonsnatten och tyckte att det var så otroligt futtigt att julafton bara var en ynka gång om året, det var ju ett HELT ÅR kvar tills nästa julafton och julklapps-högen. Nu tycker jag att sommaren känns som en helg och att julafton var förra veckan.
Samma sak så känns det också som att det inte var så längesedan jag var 13 år och satt på min första pojkväns moped i sommarkvällen med handduken nerpackad i väskan och armarna hårt kramandes runt hans midja. Då var kärlek bara en ren känsla och inte en tanke. Jag var kär och det fanns inget som kunde ändra på det. Där plaskandes i vattnet med blöta pussar, tjut och lite tafatt men nyfiket tafs - där var livet. Att vi bodde nästan 16 mil ifrån varandra, det spelade ingen som helst roll. Inte mer än att vi missbrukade orden "Jag saknar dig" genom varsin ände utav telefonledningen iallafall.

Jag brydde mig inte om vad han hade på sig, jag brydde mig inte om ifall han ville bo i stan eller på landet i framtiden. Jag brydde mig inte om ifall han hade städat hemma eller om han var duktig i köket. Han var bra på att pussas och han gillade mig - DET visste jag och det räckte.
Idag är det helt annorlunda. Det finns tester som ska försöka avgöra - i procent, vilka man är lämpade för och vilka man borde bli kär i. Vår lista på krav har blivit lång och kvar blir ett fåtal intressanta aspiranter, som alla sen istället också ger oss ett nytt krav att lägga till på listan till slut. Är vi aldrig nöjda? Har kärlek förvandlats till ett bra CV? En checklista med allt de behöver ha och bör göra?
 Är det inte Mr/Mrs.Right vi längre väntar på - utan Mr/Mrs.Perfect? Och vad är perfekt? Finns det? Har vi lagt mer fokus på negativt än positivt? Låtit hjärnan få makten över vad hjärtat får och inte får känna?

I mitt huvud kommer iallafall repliken från filmen "Tsatsiki, morsan och polisen" få leva kvar.
"När den rätta dyker upp, då säger hjärtat till. Och då får huvudet säga vad det vill."

Frågan: Vågar du tänka som en 13 åring igen och bli kär utan att bocka av rutor?

100 meter snubbel

Idag har jag varit på en date. En sådan där date där man inte riktigt vet om man ska skaka hand eller ge varandra en artig kram som hälsning.
 Jag tycker inte att jag har ett dugg svårt för att träffa eller lära känna nya människor, faktum är att det är bland det bästa jag vet. Men jag tycker det är så otroligt nervöst att bli granskad. Bli synad upp och ner och inte få veta vad det första intrycket blivit där bakom den andra personens pannben.

När jag hade spänt fast remmen på mina högklackade pumps runt ankeln, så synade jag mig själv i spegeln. Det mörka håret låg blankt vilande nerför mitt bröst och det som en gång varit en lugg var fäst baktill och ramade in mitt ansikte. Mina ben hade fått sig en synlig förbättring utav de extra centimetrarna från skorna och jag tvingade till slut fram ett faktiskt belåtet leende. Nu var jag redo.
Men när jag inte hade kommit längre än 100 meter och redan snubblat alá amerikansk komedi i sanden på vägarbetet på allégatan, och jag fått ett otåligt meddelande på mobilen, så höjdes nervositeten. Tänk om jag såg missnöjet i hans blick när han träffade mig, tänk om vi inte skulle ha det minsta att prata om och när var då rätt läge att runda av?

Jag borstade av sanden från mina bara knän och gjorde sedan ett tappert försök till att skynda mig fram på kullerstenen. När jag sedan lyfte upp blicken, som koncentrerat höll koll på fötterna, så mötte jag istället blicken från en ung man i rödlätt skägg med ett stort leende.

När jag efter flera timmar lite mer världsvant stapplade hem på mina snygga skor, så kunde jag inte sluta le. Inte för att det var en date med Mr.right. Tvärtom så valde jag att avrunda kvällen ganska tidigt efter samtal över god mat och senaste Wallander-filmen. Men, jag var så glad att jag vågade. Att jag tog chansen att bli granskad. Och jag har ingen aning om vad han tyckte om mig, eller tänkte om mig när han först såg mig. Men, det spelade ingen roll. JAG gillade mig. Och vi är nog många som faktiskt behöver våga vara nöjda över oss själva ibland, att känna den där känslan att man inte är så tokig trots allt.

Jag gick på en date och blev lite nyförälskad i mig själv. Inte precis vad jag hade förväntat mig utav kvällen, men det var behövligt.

Frågan: Granskar du andra lika hårt som du granskar dig själv? Håller du kärleken och respekten till dig själv levande?