Missbrukets idiot

Jag blickar lite lamt ut över kläderna som ligger på golvet huller om buller, över de hundra glas som jag tydligen behövt och de tusen skålarna med intorkad yoghurt. Jag blickar ner mot mina tår som tittar fram under filten, och jag vet att om jag ens får idén att gå upp ur soffan och blicka på mig själv i spegeln, så finns risken att jag aldrig mer kommer att vilja gå upp ur den där soffan, minst sagt ut ur lägenheten.

Lägenheten ser som tagen ut ur en klassisk romantisk komedi där huvudkaraktären blivit dumpad, äter glass i sängen direkt ur paketet och inte borstar håret på en vecka. Precis så - förutom att jag verkar ha dille på laktosfri yoghurt. 

 Jag har förvisso inte blivit dumpad, bara haft ett stort bråk med mig själv och i princip vräkt ut mig att jag är en hopplös idiot, som helst kan dra åt helvete. Det blev inte så mycket mothugg på den anklagesen. 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska strunta i kärlek, och istället fokusera på mig själv och allt jag vill göra men inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att; nu ska jag inte prata med honom mer - det blir bara dumt. 

Min bästa vän är klok, hon är rationell och tänker alltid innan hon gör. Jag är precis tvärt om. Jag gör - och sen slår konsekvenserna mig som en säck med sten rakt i magen så att jag tappar all luft. 

Hade jag lyssnat hälften utav gångerna på de råd hon ger mig, så hade jag haft mycket mindre yoghurt-disk i min lägenhet. 

Varför är det så svårt att förstå sig på ordet lagom? Varför blir det så ofta lite för mycket när vi tycker om någon, och varför vill vi också ha det lite för mycket? De personerna som blir sådär upp-över-öronen kära i oss är ofta de personer som vi inte lagt ner lika mycket energi på - som vi inte trängt in i ett hörn med plötsliga kärleksförklaringar och ömma ord. 

"Jag tycker om dig". Några få ord som kan förändra så mycket. Plötsligt kan det bli tyst, en vänskap kan vara förstörd och skrämd.  

Jag ger mig själv stränga order och restriktioner. För jag vet egentligen konsekvenserna. Men så fort min hjärna tittar åt ett annat håll, så har munnen (som har ett väldigt dåligt inflytande från polaren hjärtat) sprungit in i känslovimlet. Och så ser jag mig själv göra samma misstag, om och om igen. 

 Jag kanske borde tatuera in det gamla ordspråket i pannan; Att tala är silver, att tiga är guld. 

Och jag borde också städa min lägenhet, se mig själv i spegeln och be om ursäkt. Kanske är jag en idiot, men inte hopplös. Bara en idiot som tycker om lite för mycket, och måste lära sig att det är okej att tycka om i tystnad ibland. 

 Frågan: Är kärlek ett missbruk? 

Grått, vitt och tomt

Regnet smattrade envist på rutan och vinden försökte tränga sig in genom den ynka centimeter som jag lämnat fönstret öppet, i hopp om att alla tankar som surrade runt skulle hitta sin väg ut igenom.
42, 43, 44, 44 och en halv- att räkna takplattorna i lägenheten hade varit min sysselsättning den senaste timmen. Det tycktes vara det enda som jag var kapabel till denna förmiddag.
 Grått, vitt, tomt. Man brukar ju säga att ens hem återspeglar den man är... i denna stund återspeglade det framför allt hur jag kände. Grått, vitt, tomt. Så kändes det inuti mitt huvud. Inte ledsen, inte glad, inte arg. Tom.
Jag suckade och tog det fluffiga, prasslande duntäcket och drog över huvudet. Det luktade till och med grått och blankt... ingenting. Men det var i alla fall svart och mörkt därunder.
 Så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra "Vår lilla solstråle", "Vilket otroligt leende", "Du?! Du kan väl inte vara grinig", "Det passar dig - du som är så social och glad hela tiden". Jag har till och med fått höra: "Åh, jag önskar att jag var som dig. Alltid så glad". Alltid, alltid glad...
Jag får kanske skylla mig själv som ler. Jag får nog kanske också skylla mig själv som faktiskt inte riktigt alltid svarar ärligt när någon frågar hur jag mår, om jag nu inte skulle må riktigt sådär fantastiskt vill säga. Vi är uppväxta med att man svarar: "Jo tack bra, själv?" i vått och torrt, som ett steg i uppbyggnaden utav en konversation för att ta sig vidare. Svarar man något annat så kan man näst intill se hur personen stressat och lite obekvämt skruvar på sig.
Detta vet vi. Det har tagits upp så oändligt många gånger, och alla har vi nog reflekterat över det vid något tillfälle.
Men om vi nu alla vet detta sociala koncept, varför tror vi då ändå fortfarande att alla andra är så mycket gladare och har det så mycket bättre? Varför envisas vi med klichén att gräset alltid är grönare på andra sidan? Gräset på andra sidan behöver klippas det också. Och du kanske gnäller över mossan som invaderat din tomt, och istället suktandes trånat mot staketet som skiljer dig och grannens prydliga trädgård åt. Men vad du kanske inte ser är att på andra sidan staketet, i grannens mossfria gräs, så pågår det en mindre festival utav mördarsniglar som frossar loss i det gröna sommargräset.

Kanske är jag en liten solstråle. Imorgon. Kanske hela nästa vecka.
Men idag, just nu... är solen i moln.

Frågan: Kan man verkligen uppskatta glädje och skratt, om man inte vågar sig på lite sorg och tårar ibland?