Missbrukets idiot

Jag blickar lite lamt ut över kläderna som ligger på golvet huller om buller, över de hundra glas som jag tydligen behövt och de tusen skålarna med intorkad yoghurt. Jag blickar ner mot mina tår som tittar fram under filten, och jag vet att om jag ens får idén att gå upp ur soffan och blicka på mig själv i spegeln, så finns risken att jag aldrig mer kommer att vilja gå upp ur den där soffan, minst sagt ut ur lägenheten.

Lägenheten ser som tagen ut ur en klassisk romantisk komedi där huvudkaraktären blivit dumpad, äter glass i sängen direkt ur paketet och inte borstar håret på en vecka. Precis så - förutom att jag verkar ha dille på laktosfri yoghurt. 

 Jag har förvisso inte blivit dumpad, bara haft ett stort bråk med mig själv och i princip vräkt ut mig att jag är en hopplös idiot, som helst kan dra åt helvete. Det blev inte så mycket mothugg på den anklagesen. 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska strunta i kärlek, och istället fokusera på mig själv och allt jag vill göra men inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att; nu ska jag inte prata med honom mer - det blir bara dumt. 

Min bästa vän är klok, hon är rationell och tänker alltid innan hon gör. Jag är precis tvärt om. Jag gör - och sen slår konsekvenserna mig som en säck med sten rakt i magen så att jag tappar all luft. 

Hade jag lyssnat hälften utav gångerna på de råd hon ger mig, så hade jag haft mycket mindre yoghurt-disk i min lägenhet. 

Varför är det så svårt att förstå sig på ordet lagom? Varför blir det så ofta lite för mycket när vi tycker om någon, och varför vill vi också ha det lite för mycket? De personerna som blir sådär upp-över-öronen kära i oss är ofta de personer som vi inte lagt ner lika mycket energi på - som vi inte trängt in i ett hörn med plötsliga kärleksförklaringar och ömma ord. 

"Jag tycker om dig". Några få ord som kan förändra så mycket. Plötsligt kan det bli tyst, en vänskap kan vara förstörd och skrämd.  

Jag ger mig själv stränga order och restriktioner. För jag vet egentligen konsekvenserna. Men så fort min hjärna tittar åt ett annat håll, så har munnen (som har ett väldigt dåligt inflytande från polaren hjärtat) sprungit in i känslovimlet. Och så ser jag mig själv göra samma misstag, om och om igen. 

 Jag kanske borde tatuera in det gamla ordspråket i pannan; Att tala är silver, att tiga är guld. 

Och jag borde också städa min lägenhet, se mig själv i spegeln och be om ursäkt. Kanske är jag en idiot, men inte hopplös. Bara en idiot som tycker om lite för mycket, och måste lära sig att det är okej att tycka om i tystnad ibland. 

 Frågan: Är kärlek ett missbruk?