Regnet smattrade envist på rutan och vinden försökte tränga sig in genom den ynka centimeter som jag lämnat fönstret öppet, i hopp om att alla tankar som surrade runt skulle hitta sin väg ut igenom.
42, 43, 44, 44 och en halv- att räkna takplattorna i lägenheten hade varit min sysselsättning den senaste timmen. Det tycktes vara det enda som jag var kapabel till denna förmiddag.
Grått, vitt, tomt. Man brukar ju säga att ens hem återspeglar den man är... i denna stund återspeglade det framför allt hur jag kände. Grått, vitt, tomt. Så kändes det inuti mitt huvud. Inte ledsen, inte glad, inte arg. Tom.
Jag suckade och tog det fluffiga, prasslande duntäcket och drog över huvudet. Det luktade till och med grått och blankt... ingenting. Men det var i alla fall svart och mörkt därunder.
Så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra "Vår lilla solstråle", "Vilket otroligt leende", "Du?! Du kan väl inte vara grinig", "Det passar dig - du som är så social och glad hela tiden". Jag har till och med fått höra: "Åh, jag önskar att jag var som dig. Alltid så glad". Alltid, alltid glad...
Jag får kanske skylla mig själv som ler. Jag får nog kanske också skylla mig själv som faktiskt inte riktigt alltid svarar ärligt när någon frågar hur jag mår, om jag nu inte skulle må riktigt sådär fantastiskt vill säga. Vi är uppväxta med att man svarar: "Jo tack bra, själv?" i vått och torrt, som ett steg i uppbyggnaden utav en konversation för att ta sig vidare. Svarar man något annat så kan man näst intill se hur personen stressat och lite obekvämt skruvar på sig.
Detta vet vi. Det har tagits upp så oändligt många gånger, och alla har vi nog reflekterat över det vid något tillfälle.
Men om vi nu alla vet detta sociala koncept, varför tror vi då ändå fortfarande att alla andra är så mycket gladare och har det så mycket bättre? Varför envisas vi med klichén att gräset alltid är grönare på andra sidan? Gräset på andra sidan behöver klippas det också. Och du kanske gnäller över mossan som invaderat din tomt, och istället suktandes trånat mot staketet som skiljer dig och grannens prydliga trädgård åt. Men vad du kanske inte ser är att på andra sidan staketet, i grannens mossfria gräs, så pågår det en mindre festival utav mördarsniglar som frossar loss i det gröna sommargräset.
Kanske är jag en liten solstråle. Imorgon. Kanske hela nästa vecka.
Men idag, just nu... är solen i moln.
Frågan: Kan man verkligen uppskatta glädje och skratt, om man inte vågar sig på lite sorg och tårar ibland?
42, 43, 44, 44 och en halv- att räkna takplattorna i lägenheten hade varit min sysselsättning den senaste timmen. Det tycktes vara det enda som jag var kapabel till denna förmiddag.
Grått, vitt, tomt. Man brukar ju säga att ens hem återspeglar den man är... i denna stund återspeglade det framför allt hur jag kände. Grått, vitt, tomt. Så kändes det inuti mitt huvud. Inte ledsen, inte glad, inte arg. Tom.
Jag suckade och tog det fluffiga, prasslande duntäcket och drog över huvudet. Det luktade till och med grått och blankt... ingenting. Men det var i alla fall svart och mörkt därunder.
Så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra "Vår lilla solstråle", "Vilket otroligt leende", "Du?! Du kan väl inte vara grinig", "Det passar dig - du som är så social och glad hela tiden". Jag har till och med fått höra: "Åh, jag önskar att jag var som dig. Alltid så glad". Alltid, alltid glad...
Jag får kanske skylla mig själv som ler. Jag får nog kanske också skylla mig själv som faktiskt inte riktigt alltid svarar ärligt när någon frågar hur jag mår, om jag nu inte skulle må riktigt sådär fantastiskt vill säga. Vi är uppväxta med att man svarar: "Jo tack bra, själv?" i vått och torrt, som ett steg i uppbyggnaden utav en konversation för att ta sig vidare. Svarar man något annat så kan man näst intill se hur personen stressat och lite obekvämt skruvar på sig.
Detta vet vi. Det har tagits upp så oändligt många gånger, och alla har vi nog reflekterat över det vid något tillfälle.
Men om vi nu alla vet detta sociala koncept, varför tror vi då ändå fortfarande att alla andra är så mycket gladare och har det så mycket bättre? Varför envisas vi med klichén att gräset alltid är grönare på andra sidan? Gräset på andra sidan behöver klippas det också. Och du kanske gnäller över mossan som invaderat din tomt, och istället suktandes trånat mot staketet som skiljer dig och grannens prydliga trädgård åt. Men vad du kanske inte ser är att på andra sidan staketet, i grannens mossfria gräs, så pågår det en mindre festival utav mördarsniglar som frossar loss i det gröna sommargräset.
Kanske är jag en liten solstråle. Imorgon. Kanske hela nästa vecka.
Men idag, just nu... är solen i moln.
Frågan: Kan man verkligen uppskatta glädje och skratt, om man inte vågar sig på lite sorg och tårar ibland?
En liten skvätt renar ;) Kram <3
SvaraRadera