Ett redan dömt omslag

Där satt vi. Dom vilsna själarna som letade efter något.
En man, vars odör tydde på annat än cappuccino och nystrukna skjortor, frågade vänligt om mina knäskydd som kunde anas genom strumpbyxorna. Jag svarade artigt och gav honom ett tacksamt leende. Jag gladdes åt att det för en gångs skull inte fanns några som helst klyftor.
Världen skulle säga att vi var en brokig skara, men där och då så kändes vi som precis samma skrot och korn. Olika bakgrund, olika historier och olika livsöden. Men samma känsla. "Jag vill veta."
Om det så var törst efter kunskap, lugn eller svar på meningen med livet - så satt vi alla där med ansiktena nedgrävda i en trave böcker på Herrljungas lilla bibliotek.
 
En man av utländsk bakgrund satt och läste en utbildande bok i det svenska språket och hans koncentration och vilja att nå sitt mål gick att ta på genom rummet. Mannen med den ganska tydliga odören och smutsiga flanellskjortan satt och läste vetenskapens värld, medan jag; till synes glad tjej i uniform, satt och läste en bok som handlande om det mörka i livet och trasiga relationer.
Det påminde mig om att man är snabb på att döma boken efter omslaget.
Vi sätter gärna varandra i fack och drar alla över en kant. Varför?
Beror det verkligen bara på okunskap? Eller är vi ganska ointresserade av att motbevisa våra negativa tankar?