15 år, allt var svart eller vitt, fantastiskt eller pissdåligt. En ynka liten grej och plötsligt så hade ljuset i tunneln slocknat, tunneln skulle aldrig ta slut, och det skulle aldrig bli ljust igen.
Som 15 var jag också extremt noga med vad andra tyckte om mig, extremt rädd för att få kommentarer om mitt utseende.
Dramatisk, ytlig och osäker.
Fem år senare så hade jag fått på mig lite extra skinn på näsan och bestämde mig för att vara nöjd så länge jag tyckte om mig själv. Lite extra styrka och reson passade jag även på att plocka till mig. Det kanske kommer att göra ont, det kanske kommer att kännas piss - men om några veckor eller månader, så kommer allt faktiskt att kännas ganska okej igen.
Men för några dagar sedan så förstod jag att den där femtonåringen fortfarande är med i leken och extraknäcker vid sidan av.
40 min, lite lim, metall och lite ståltråd. Det var allt som behövdes för att Emilie Pyrén skulle bli 15 år och tycka att den här tunneln - den fanns det banne mig inget lyckligt, ljust slut på.
Jag gick från tandläkaren och jag kände hur halsen tjocknade och små tårar kittlade under ögonlocken. Tandställning. Tandställning fick man när man var 13, inte 21... Jag såg mitt sociala liv tyna bort framför mig där jag gick på kullerstenen, på väg mot lägenheten där planen var att låsa in mig och förhoppningsvis inte komma ut ur förrän om två år och ett tandläkarbesök senare.
"Men vi, dina vänner, vi tycker om dig precis lika mycket ändå" "Vi ser dig, inte tandställningen" "Vad spelar det för roll?! Du är du." Mina fantastiska vänner stod ut med att få säga de mest kloka, men ändå självklara sakerna till tjugoettåringen som fått ett ytligt litet breakdown. Men så hör jag mig själv säga: "Ja ni ja, men det är ju dom jag inte känner som jag oroar mig för. Vad dom tycker när dom ser mig."
Några dagar senare så sitter jag här med tandställningen och rycker lite på axlarna. Kanske av erfarenhet, kanske av bara lathet. Jag ska ha tandställning i två år. Två år går ju inte direkt fortare för att jag lägger ner massa energi på att oroa mig och gnälla som en femtonåring. Och varför bryr jag mig om vad andra människor tycker? Jag kan ju inte direkt vara rädd att förlora människorna jag inte känner.
Men jag skulle faktiskt vilja ändra mitt tänk. Jag tycker gärna om mig själv, men jag är nöjd så länge människorna jag älskar tycker om mig. För då vet jag att jag kan vara nöjd, till och med när jag inte är nöjd med mig själv.
Frågan: Varför är andras bekräftelse så viktig? Och varför är vi också livrädda för den?
