Gatans domstol

Ett nöjt leende spred sig över hans ansikte där han, rak i ryggen, stod framför hotellspegeln och knäppte den starkt blå skjortan, knapp för knapp. Det var hållningen av en man som kände sig säker i sig själv och på sitt utseende. En man som kände att; det här kommer att bli en grym kväll.

 Jag granskade honom med en lätt orolig blick. Tänkte han gå så? Jag sneglade på skjortan som jag hittat bortglömd i min lägenhet, och som jag hade tagit med i ett hoppfullt försök om att ge en liten, liten hint om att det fanns fler alternativ. Den låg sorgset slängd på högen i resväskan, och såg inte ut att få byta position inom den närmaste tiden. 

När vi tidigare under dagen hade utforskat den svenska huvudstaden, så försökte jag på ett lättsamt sätt lägga in idén om att gå till frisören och sedan kanske ta en liten sväng i affärerna. Den korta pottfrisyren hade jag i flera dagar övervägt att klippa bort medan natten rådde. Idén stannade som idé.

Stockholms nattliv är föga känt för strikta gästlistor och långa köer. Ja - iallafall om man som med min dåliga timing, väljer att besöka stadens nordöstra sida; Stureplan.
Efter förvarningar om kön som komma skulle, så ställde vi oss tålmodigt tillrätta framför en utav stadens mest prestigefyllda klubbar. Gästlistan regerade och en efter en trillade dom in i den pulserande byggnaden. När jag efter en viss väntan fick visa upp legitimation och nämna hur många vi var i sällskapet, så stod vi strax på varsin sida av repet. "Du är för full." Vakten slösade inte med orden till min amerikanska vän, som stod som ett förvirrat frågetecken. Jag garanterade dom om att så inte var fallet, faktumet var att han knappt hade druckit någonting alls, men vaktens rygg var redan vänd och fokusen på annat håll. "Du kommer in, inte han, punkt slut."
Jag tog tag i min väns arm och vände på klacken. Sådant tänkte vi inte ödsla energi på. När vi vänligt blivit tipsade om en annan klubb i närheten så möttes vi åter igen utav samma behandling. Denna gång lyckades jag däremot övertala vakten, som lite bittert lossade på repet och släppte in oss båda två.

Efter någon timme med lite nätverkande och mingel från min sida, så var det istället för en stolt och rakryggad - en krokryggig, förödmjukad ung man jag hade vid min sida på nattens kullerstensgator.
 Tårarna rann och när han förklarade att han aldrig blivit nekad något på grund utav sitt utseende så sved det i mig. Är vi verkligen så ytliga här i Sverige? Räcker det att ha en ful frisyr, eller kanske en alldeles för blå skjorta, för att bli nekad och förödmjukad? Du duger inte här. Punkt?
 Det sved i mig desto mer när jag tänkte på skjortan jag tagit med och som låg på hotellrummet, och att jag faktiskt, bevare mig väl, skämts lite grann - för en ful frisyr. Jag tänkte som dom.
 Du duger inte som du är.

Så, frågan: Borde vi kanske verkligen fokusera på att förändra oss själva istället om vi tycker oss ha rätten att döma någon annan?