Börjar man bli gammal när man börjar tycka att tiden går så otroligt fort?
Jag minns när jag var liten och gick och lade mig på julaftonsnatten och tyckte att det var så otroligt futtigt att julafton bara var en ynka gång om året, det var ju ett HELT ÅR kvar tills nästa julafton och julklapps-högen. Nu tycker jag att sommaren känns som en helg och att julafton var förra veckan.
Samma sak så känns det också som att det inte var så längesedan jag var 13 år och satt på min första pojkväns moped i sommarkvällen med handduken nerpackad i väskan och armarna hårt kramandes runt hans midja. Då var kärlek bara en ren känsla och inte en tanke. Jag var kär och det fanns inget som kunde ändra på det. Där plaskandes i vattnet med blöta pussar, tjut och lite tafatt men nyfiket tafs - där var livet. Att vi bodde nästan 16 mil ifrån varandra, det spelade ingen som helst roll. Inte mer än att vi missbrukade orden "Jag saknar dig" genom varsin ände utav telefonledningen iallafall.
Jag brydde mig inte om vad han hade på sig, jag brydde mig inte om ifall han ville bo i stan eller på landet i framtiden. Jag brydde mig inte om ifall han hade städat hemma eller om han var duktig i köket. Han var bra på att pussas och han gillade mig - DET visste jag och det räckte.
Idag är det helt annorlunda. Det finns tester som ska försöka avgöra - i procent, vilka man är lämpade för och vilka man borde bli kär i. Vår lista på krav har blivit lång och kvar blir ett fåtal intressanta aspiranter, som alla sen istället också ger oss ett nytt krav att lägga till på listan till slut. Är vi aldrig nöjda? Har kärlek förvandlats till ett bra CV? En checklista med allt de behöver ha och bör göra?
Är det inte Mr/Mrs.Right vi längre väntar på - utan Mr/Mrs.Perfect? Och vad är perfekt? Finns det? Har vi lagt mer fokus på negativt än positivt? Låtit hjärnan få makten över vad hjärtat får och inte får känna?
I mitt huvud kommer iallafall repliken från filmen "Tsatsiki, morsan och polisen" få leva kvar.
"När den rätta dyker upp, då säger hjärtat till. Och då får huvudet säga vad det vill."
Frågan: Vågar du tänka som en 13 åring igen och bli kär utan att bocka av rutor?
Jag minns när jag var liten och gick och lade mig på julaftonsnatten och tyckte att det var så otroligt futtigt att julafton bara var en ynka gång om året, det var ju ett HELT ÅR kvar tills nästa julafton och julklapps-högen. Nu tycker jag att sommaren känns som en helg och att julafton var förra veckan.
Samma sak så känns det också som att det inte var så längesedan jag var 13 år och satt på min första pojkväns moped i sommarkvällen med handduken nerpackad i väskan och armarna hårt kramandes runt hans midja. Då var kärlek bara en ren känsla och inte en tanke. Jag var kär och det fanns inget som kunde ändra på det. Där plaskandes i vattnet med blöta pussar, tjut och lite tafatt men nyfiket tafs - där var livet. Att vi bodde nästan 16 mil ifrån varandra, det spelade ingen som helst roll. Inte mer än att vi missbrukade orden "Jag saknar dig" genom varsin ände utav telefonledningen iallafall.
Jag brydde mig inte om vad han hade på sig, jag brydde mig inte om ifall han ville bo i stan eller på landet i framtiden. Jag brydde mig inte om ifall han hade städat hemma eller om han var duktig i köket. Han var bra på att pussas och han gillade mig - DET visste jag och det räckte.
Idag är det helt annorlunda. Det finns tester som ska försöka avgöra - i procent, vilka man är lämpade för och vilka man borde bli kär i. Vår lista på krav har blivit lång och kvar blir ett fåtal intressanta aspiranter, som alla sen istället också ger oss ett nytt krav att lägga till på listan till slut. Är vi aldrig nöjda? Har kärlek förvandlats till ett bra CV? En checklista med allt de behöver ha och bör göra?
Är det inte Mr/Mrs.Right vi längre väntar på - utan Mr/Mrs.Perfect? Och vad är perfekt? Finns det? Har vi lagt mer fokus på negativt än positivt? Låtit hjärnan få makten över vad hjärtat får och inte får känna?
I mitt huvud kommer iallafall repliken från filmen "Tsatsiki, morsan och polisen" få leva kvar.
"När den rätta dyker upp, då säger hjärtat till. Och då får huvudet säga vad det vill."
Frågan: Vågar du tänka som en 13 åring igen och bli kär utan att bocka av rutor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar