100 meter snubbel

Idag har jag varit på en date. En sådan där date där man inte riktigt vet om man ska skaka hand eller ge varandra en artig kram som hälsning.
 Jag tycker inte att jag har ett dugg svårt för att träffa eller lära känna nya människor, faktum är att det är bland det bästa jag vet. Men jag tycker det är så otroligt nervöst att bli granskad. Bli synad upp och ner och inte få veta vad det första intrycket blivit där bakom den andra personens pannben.

När jag hade spänt fast remmen på mina högklackade pumps runt ankeln, så synade jag mig själv i spegeln. Det mörka håret låg blankt vilande nerför mitt bröst och det som en gång varit en lugg var fäst baktill och ramade in mitt ansikte. Mina ben hade fått sig en synlig förbättring utav de extra centimetrarna från skorna och jag tvingade till slut fram ett faktiskt belåtet leende. Nu var jag redo.
Men när jag inte hade kommit längre än 100 meter och redan snubblat alá amerikansk komedi i sanden på vägarbetet på allégatan, och jag fått ett otåligt meddelande på mobilen, så höjdes nervositeten. Tänk om jag såg missnöjet i hans blick när han träffade mig, tänk om vi inte skulle ha det minsta att prata om och när var då rätt läge att runda av?

Jag borstade av sanden från mina bara knän och gjorde sedan ett tappert försök till att skynda mig fram på kullerstenen. När jag sedan lyfte upp blicken, som koncentrerat höll koll på fötterna, så mötte jag istället blicken från en ung man i rödlätt skägg med ett stort leende.

När jag efter flera timmar lite mer världsvant stapplade hem på mina snygga skor, så kunde jag inte sluta le. Inte för att det var en date med Mr.right. Tvärtom så valde jag att avrunda kvällen ganska tidigt efter samtal över god mat och senaste Wallander-filmen. Men, jag var så glad att jag vågade. Att jag tog chansen att bli granskad. Och jag har ingen aning om vad han tyckte om mig, eller tänkte om mig när han först såg mig. Men, det spelade ingen roll. JAG gillade mig. Och vi är nog många som faktiskt behöver våga vara nöjda över oss själva ibland, att känna den där känslan att man inte är så tokig trots allt.

Jag gick på en date och blev lite nyförälskad i mig själv. Inte precis vad jag hade förväntat mig utav kvällen, men det var behövligt.

Frågan: Granskar du andra lika hårt som du granskar dig själv? Håller du kärleken och respekten till dig själv levande?