"Hur stor chans är det att jag träffar dig igen?" En ung man på tåget som njutit utav en hel del alkohol nere i kusten kollade på mig med ett snett leende och lite ofokuserade ögon. Han tycktes göra ett sista försök att ändra faktumet att han åkte hem utan sällskap på sista tåget. När han sedan skulle gå av sträckte han fram handen och tackade för resan. I reflex mötte jag hans avsked och skakade hans hand. Men sedan blev jag stående med en liten ihopvikt papperslapp i handen. På den avrivna biljetten stod det ett namn och ett nummer. Utan att veta varför så istället för att direkt kasta den i papperskorgen så lade jag lappen i fickan och fortsatte arbetspasset.
När jag vaknade upp denna morgon, så vaknade jag upp i soffan med samma klump i magen som jag hade känt av i flera dagar. Den där klumpen utav ensamhet.
De flesta av vännerna har vaknat upp tillsammans med sin käresta i flera år, en del gifta och en del med ett gemensam litet äventyr på väg. De är två. Jag är en. Ensam?
Men så kom jag ihåg den där handsträckningen, gick upp ur soffan och grävde fram den lilla papperslappen med numret ur fickan. Med mobilen i ena handen och numret i andra övervägde jag i några sekunder om jag skulle skicka iväg ett hej.
Men var jag verkligen ensam? Hur kan man vara ensam med underbara vänner och fantastisk familj runt omkring sig? Hängde allt verkligen på en passionerad kärlek? Kände jag mig så ensam så att jag inte såg skillnad på att bli sedd och att vara ett kvart-i-tre-ragg?
Med den tanken fnyste jag lite åt mig själv, skrynklade ihop lappen och tog mitt täcke från soffan under armen och lade mig diagonalt i min stora säng. Jag kanske är själv, men inte ensam.
Och då tänkte jag på vad jag ofta fick höra när jag var liten:
Allt har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar