Är ett förlåt alltid nog?

Vi har alla fel någon gång ibland. Vi GÖR också en hel del fel emellanåt. Sårar folk i vår närhet. Och oftast vet vi nog exakt när och hur vi gör dessa fel, men är det lika lätt att erkänna dem?
När man gör fel säger man förlåt - det har vi lärt oss redan när vi var små. Men räcker det alltid? Tar vi åt oss av det vi har gjort och bättrar oss på en femöring? Hoppas vi på att vi ska bättra oss automatiskt när det där ordet förlåt tar ton? Eller hittar vi ett sätt att göra oss själv oskyldiga?

 Jag gör många fel. Och på det senaste så har jag gjort samma fel - allt för många gånger. Och mot mina vänner. Fastän det är dom jag tycker om allra mest här i världen. Det är samma fel, och samma kritik som jag sedan får och förtjänar.
Kanske handlar det inte om att erkänna sina fel och problem, kanske handlar det mer om att våga ta det steget längre, ta tag i problemet och ge sig ut på en väg som man kanske redan vet kommer att vara lite svår.
På många bilar så lyser det en lampa när något är sönder eller när bilen behöver åka in på service. Det gäller nog för oss att vara vår egen lampa. Att märka när vi behöver lite service och ta en närmre titt på oss själva och hur vi fungerar.

Frågan: Märker du din lampa? Och låter du den lysa tills det brakar, eller öppnar du huven och tar dig en titt?