1 år, 2 månader och säkert rätt många dagar - är det sedan jag blev singel -〔solo; ensam; enstaka;〕
Tämligen deprimerande synonymer, är det inte?
Resan började från att befinna sig i en mörk tunnel som tycktes vara utan ände, till ett stadie där man återfann sig i en acceptens, till det klichéartade uttrycket; ensam är stark. Och där tog den resan slut och en ny resa inleddes. Tomt blad, nya utmaningar, nya möten - det gamla är överspelat och nu ser vi framåt. Livet är så spännande! Så tänkte jag. Tills igår kväll. På fem dagar så har inte bara en, utan tre personer - som jag förvisso inte träffat på länge, frågat mig om jag fortfarande är tillsammans med denne unge man. Och varje gång jag tog orden i min mun att; nej nej, det är över ett år sedan, så fick mitt hjärta sig, ett nu väldigt obekant, litet sting. Nu var det verkligen historia.
På kvällen så satt jag och bet mig i läppen, försökte lyssna på mitt förnuft som angeläget försökte få mig att begripa, att det jag strax skulle göra - skulle få mig väldigt ledsen.
Bilderna gav inte bara ett sting, utan ett stumt hugg i bröstet. Våra ögon lyste utav en längtan och en oföränderlig glädje. Vi två mot världen. Kär på riktigt - det var precis vad jag var.
Då grät jag. 1 år, 2 månader och rätt många dagar senare.
Men sen tog jag bort alla de små spår som jag faktiskt hade lämnat kvar.
Hur vet man att man har gått vidare? Hur vet man att man vågar älska igen?
Frågan: Hjälper det att börja på nytt blad, eller måste man börja på ett helt nytt block?
Tämligen deprimerande synonymer, är det inte?
Resan började från att befinna sig i en mörk tunnel som tycktes vara utan ände, till ett stadie där man återfann sig i en acceptens, till det klichéartade uttrycket; ensam är stark. Och där tog den resan slut och en ny resa inleddes. Tomt blad, nya utmaningar, nya möten - det gamla är överspelat och nu ser vi framåt. Livet är så spännande! Så tänkte jag. Tills igår kväll. På fem dagar så har inte bara en, utan tre personer - som jag förvisso inte träffat på länge, frågat mig om jag fortfarande är tillsammans med denne unge man. Och varje gång jag tog orden i min mun att; nej nej, det är över ett år sedan, så fick mitt hjärta sig, ett nu väldigt obekant, litet sting. Nu var det verkligen historia.
På kvällen så satt jag och bet mig i läppen, försökte lyssna på mitt förnuft som angeläget försökte få mig att begripa, att det jag strax skulle göra - skulle få mig väldigt ledsen.
Bilderna gav inte bara ett sting, utan ett stumt hugg i bröstet. Våra ögon lyste utav en längtan och en oföränderlig glädje. Vi två mot världen. Kär på riktigt - det var precis vad jag var.
Då grät jag. 1 år, 2 månader och rätt många dagar senare.
Men sen tog jag bort alla de små spår som jag faktiskt hade lämnat kvar.
Hur vet man att man har gått vidare? Hur vet man att man vågar älska igen?
Frågan: Hjälper det att börja på nytt blad, eller måste man börja på ett helt nytt block?
Jag tycker visserligen för min egen del inte att det gör något gott att radera alla minnen man hade tillsammans med denna personen. För det var ändå fina minnen, även om dem svider. Det betyder att den personen fick dig att känna något. Och det, för mig, är en oerhört viktig känsla. Att någon, någon gång, har fått mig att känna.
SvaraRaderaVet du vad, du har egentligen helt rätt. Man ska vara glad över minnerna man har och inte låtsas som att det inte har hänt, speciellt inte när det är någon som haft eller har en sådan stor plats i hjärtat. En sådan känsla och kärlek ska man vara glad över att man känt. Men ibland måste man nog göra de fysiska minnena iallafall lite svåråtkomliga, så man inte klamrar sig fast och inte vågar ge sig ut utan stödhjul och cykla igen.
SvaraRadera