Spela svårfångad, ge utrymme, ta första steget, visa vad du vill, men var för guds skull inte för på. Jag vet inte hur många gånger jag gett många utav dessa motsägande råd till mina vänner utav båda könen. Spelet. Ska man verkligen behöva hålla på att låtsas? Hålla tillbaka, och inte riktigt återspegla vad man känner?
Jag har visserligen alltid funnit spelet lite spännande. En utmaning som ska tas an, och en spänning i vad som kan ske. Men jag har också gråtit och svurit när det inte riktigt leder dit man vill, precis som många andra i min närhet har gjort. Hur ofta går det som man vill?
En vän till mig ,som nu varit tillsammans med sin pojkvän i lite mer än sex månader, sa att det var så skönt att de inte behövde något spel, allting bara flöt på. Precis som det ska göra. Och hennes ord gjorde mig varm. Det lät tryggt och stabilt.
Lurar vi oss själva? Tror vi att vi kan omvandla hjärtan och få personen i fråga att plötsligt bli säker på att vi är den enda och den rätta?
Frågan: Slösar vi bara en massa tid på fel person om kärleken måste lockas fram?
Om man någonsin behöver tvinga fram något ur den människan man tycker om så finns det antagligen inte ett genuint intresse eller genuina känslor, jag tror att det bästa är att träffa någon det flyter fram med naturligt och spelet inte behövs men att spänningen ifrån spelet finns där ändå, alltså att pirret, spänningen och allt det finns där även fast det inte behövs ett spel för att få fram det.
SvaraRadera