När jag var på Ica häromveckan så mötte jag två ungdomar i femtonårsåldern. När dom passerade mig passerade också en lukt som väckte både minnen och mina tidiga tonår till liv. Lukten från när man suttit bak på en moppe och frusit om händerna. Då man hade filmkvällar och tafsade lite på varandra under en filt. Då man lovade varandra att vara tillsammans för resten av livet och sedan gjorde slut en månad senare över telefon.
Först kände jag mig gammal där jag gick med min kundvagn, inköpslista och veckohandel. Tänkte på hur det var att ha så mycket känslor. Hur man knappt tänkte längre än till vad man skulle göra i helgen, vilka Replay-jeans och Svea-tröjor man borde ha, eller i "bästa" fall matteprovet på Måndag.
Hur man slapp bekymra sig om mer än om stringtrosor, få tag i lite alkohol till fredagen och få svar av flörten på msn.
Nu var huvudet istället fyllt med tankar om magsår, matlådor, mål i livet, ekonomi och saker som behövde göras för flera dagar sedan och fortfarande - om inte mer brådskande - behövde göras och fixas.
Inte förrän jag kom ut i kylan och passerade killarna som nu stod huttrande och byltade på sig vantar för att sätta sig på moppen i busvädret, medan jag packade in påsarna i min fortfarande varma bil, började jag känna att det inte var så himla dumt att vara 22 iallafall.
Och när jag sedan klev in i huset och möttes av en varm, trygg famn och ett leende som lovade så mycket mer än ett föralltid, var tvåtaktslukten som bortblåst ur både näsa och sinne. Leendet lovade tillit, vänskap, drömmar, kompromiss och kärlek. Lovade respekt och ett samtal öga mot öga om kärleken i värsta fall skulle dö.
Och när jag kände den tryggheten; i att få spendera mina dagar med någon som ville mig mitt bästa, och själv vara sitt bästa - då ville jag varken ta ett steg framåt eller tillbaka i tiden.
Är det så att allt har sin tid? Att all kärlek är i sin tid lika vacker? Eller blir den bara vackrare och vackrare för att man lär sig att både ge och ta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar